Ajlens mysterier

Det har gått mer än ett år sedan sist. Jag har en berättelse, en berättelse om ett år i ett liv som kunde ha avslutat ett liv. För exakt ett år sedan bar jag ett litet knyte i min mage. Ett litet knyte som idag heter Felix och ligger i vår säng och sover så gott just nu. Han föddes den 28e  juli 2010 kl 02.43, var 47cm lång och vägde 2730 gram. Detta är som vilken annan klyscha som helst men det var verkligen det lyckligaste ögonblick i mitt liv då han efter 9 hemska månader ca 30 timmars värkar äntligen kom ut.

Jag vill berätta för er om min graviditet och jag vill berätta för er om mannen jag älskade över allt annat. Mannen som gjorde min graviditet till den abslut värsta tiden i mitt liv. Tiden då jag låg övergiven och gråtandes på hallgolvet varje kväll, tiden då det hände att jag låg i blodbad i badkaret efter att jag skuret upp ena handleden i ren förtvivlan - Tiden som han tillbringade med sin älskarinna. Jag var gravid i 6e månaden.

Jag minns så väl hur allt började, vi skulle flytta från den fina lägenheten mitt inne i stan till den skabbiga gamla 2an i ghettot, det var valborgsmässoafton 2010. Jag hade bett mina vänner om hjälp med flytten och allt var som vanligt. Efter en dag av hårt arbete hade vi äntligen fått in alla möbler och flyttkartonger i lägenheten, flyttbilen var tillbaka och vi förtjänade alla en pizza som åts på kartongerna i röran av flytten. Eftersom vår umgängeskrets har träffats i casinosammanhang så var det självklart att vi pratade om poker. Mannen skojade om att han skulle gå på casinot till kvällen men jag kunde inte ta honom på allvar. Jag tackade mina vänner innan de gick hem för ett gott arbete. Mannen och jag beslutade att ta ett varmt och skönt bad då våra kroppar var helt slut efter dagens arbete. Eftersom magen hade hunnit bli relativt stor så var min kropp helt slutkörd efter att jag burit massa möbler till 3e våningen så låg jag kvar lite längre i badet. När jag klivit ur badet ser jag att mannen har tagit på sig sin kostym och är redo att gå till casinot. Jag tittar chockad på honom med tanke på att vi har flyttkartonger i hela lägenheten som jag inte kan rubba och han har tänkt att lämna mig ensam i all den skiten. Vilket han verkligen hade tänkt. Jag börjar gråta i ren förtvivlan för han hade verkligen bestämt sig för att gå. Jag fick en påse med bilar som plåster på såret och han kom inte hem förrän middag dagen därpå. Detta var början på de tre absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag hade två hjärtan i min kropp och han krossade dem båda.

Eftersom kl är halv två på natten så orkar jag inte skriva hela berättelsen nu. Kan bara säga att jag ältat den här skiten i ett halvår och jag kommer inte över det. Därför tänker jag kräka ur mig det här så att ni får något spännande att läsa.

Felix

Ni levde, ni hade drömmar och visioner, ni hade hjärtan av guld och jag älskade er alla så mycket. Ni finns inte längre, ni har inte längre några drömmar eller visioner men jag älskar er fortfarande! Nästan mer än livet självt. Blev så förkrossad då ni lämnade mig. Hur kunde ni?! förstår ni inte hur mycket jag behövde er? Det finns så mycket ångest bakom historien om er. Allt som kunde göras på ett annat och bättre sätt. Saker som kunde ha sagts för att det skulle vara lättare att leva utan er. Smärtor jag skulle ha kunnat ta över för att göra det lättare för er då ni levde. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag är er evigt tacksam för allt ni har gett”

Tillägnar detta till en Del av de underbara människor som gjort mitt liv värt att leva

Marie Jakobsson – Börje Söderqvist – Margot Dahlin – Rolf Dahlin  

 ”

Jag har inget att göra. Tänkte att jag måste ju ändå prova.  Googlade ”hur man gör en blogg” och hittade något som heter bloggproffs. Haha ja vi får ju se vilken proffsig bloggare man kan bli Men ta detta för vad det är. Detta är den första jag skriver.

Det är lördag kväll. Bara några dagar innan jul. Det är mörk och kallt och luften luktar jul vart man än går. Snön har kommit till skåneland, så mycket att det har lagt sig på gatorna och trädens grenar. Jag har aldrig sett Malmö så vackert men synen av all snön får mig att längta hem mer än någonsin. Jag vill hem till min underbara familj och bara få se dem leva och må bra. Jag vill hem till landet där hästarna har fått sin långa vinterpäls och gården som har frusit till is så att det har blivit snorthalt. Jag vill hem till den lilla byhålan som inte har någonting att erbjuda mig förutom gamla minnen. Det har alltid varit ett problem för mig att leva mer i det förflutna än i nuet. Allt var bättre förr även fast man inte tyckte det då. Mitt största mission in life är att ta reda på när i livet man blir nöjd. Har man redan varit där men missat det utan att veta om det? Eller kommer det komma då man minst anar det så att man helt plötsligt vaknar och känner sig nöjd med sin tillvaro? Eller är man kanske redan nöjd men att man glömmer det för att man strävar efter något mer? Eller är det strävan som är viktig för att man ska hålla hoppet uppe?

 Well well, jag hinner ta reda på det. Nedan följer en ledsagare som inte har svikit mig en enda gång på flera år. Lyssna och njut mina vänner, han är grym!