Det har gått mer än ett år sedan sist. Jag har en berättelse, en berättelse om ett år i ett liv som kunde ha avslutat ett liv. För exakt ett år sedan bar jag ett litet knyte i min mage. Ett litet knyte som idag heter Felix och ligger i vår säng och sover så gott just nu. Han föddes den 28e juli 2010 kl 02.43, var 47cm lång och vägde 2730 gram. Detta är som vilken annan klyscha som helst men det var verkligen det lyckligaste ögonblick i mitt liv då han efter 9 hemska månader ca 30 timmars värkar äntligen kom ut.
Jag vill berätta för er om min graviditet och jag vill berätta för er om mannen jag älskade över allt annat. Mannen som gjorde min graviditet till den abslut värsta tiden i mitt liv. Tiden då jag låg övergiven och gråtandes på hallgolvet varje kväll, tiden då det hände att jag låg i blodbad i badkaret efter att jag skuret upp ena handleden i ren förtvivlan - Tiden som han tillbringade med sin älskarinna. Jag var gravid i 6e månaden.
Jag minns så väl hur allt började, vi skulle flytta från den fina lägenheten mitt inne i stan till den skabbiga gamla 2an i ghettot, det var valborgsmässoafton 2010. Jag hade bett mina vänner om hjälp med flytten och allt var som vanligt. Efter en dag av hårt arbete hade vi äntligen fått in alla möbler och flyttkartonger i lägenheten, flyttbilen var tillbaka och vi förtjänade alla en pizza som åts på kartongerna i röran av flytten. Eftersom vår umgängeskrets har träffats i casinosammanhang så var det självklart att vi pratade om poker. Mannen skojade om att han skulle gå på casinot till kvällen men jag kunde inte ta honom på allvar. Jag tackade mina vänner innan de gick hem för ett gott arbete. Mannen och jag beslutade att ta ett varmt och skönt bad då våra kroppar var helt slut efter dagens arbete. Eftersom magen hade hunnit bli relativt stor så var min kropp helt slutkörd efter att jag burit massa möbler till 3e våningen så låg jag kvar lite längre i badet. När jag klivit ur badet ser jag att mannen har tagit på sig sin kostym och är redo att gå till casinot. Jag tittar chockad på honom med tanke på att vi har flyttkartonger i hela lägenheten som jag inte kan rubba och han har tänkt att lämna mig ensam i all den skiten. Vilket han verkligen hade tänkt. Jag börjar gråta i ren förtvivlan för han hade verkligen bestämt sig för att gå. Jag fick en påse med bilar som plåster på såret och han kom inte hem förrän middag dagen därpå. Detta var början på de tre absolut värsta månaderna i mitt liv. Jag hade två hjärtan i min kropp och han krossade dem båda.
Eftersom kl är halv två på natten så orkar jag inte skriva hela berättelsen nu. Kan bara säga att jag ältat den här skiten i ett halvår och jag kommer inte över det. Därför tänker jag kräka ur mig det här så att ni får något spännande att läsa.
Felix


